Så det så, jag kom till världens insikt och kom efter det inte på någonting som toppar just att vara snäll. Generös, nja. Snygg, nä. En killer på att spela SSX, möjligen, men ändå inte. Bra på att html-programmera hemsidor, häpp. En framgångsrik aktiehaj som har mer pengar än vänner, nepp. Ronny Svensson-look-alike, nä.

 

Om ni kommer på något annat som faktiskt slår det så hojta till! Då kan vi prata om det över en kopp personalfrämjande åtgärder.

Såhär ser min nuvarande livsstrategi ut, har den dessutom på min presentation på helgon.

Jag måste bara få blicka tillbaka litegrann. Jag firade nämligen ett år i helgen. I fredags stämde det på dagen och i lördags på datumet. Det var alltså då jag kom hit till Skövde med min resväska och tänkte hälsa på min syster och söka jobb. I dåläget hade jag nöjt mig med vadsom och ptja, en säng att sova i.


Så jag blev överlycklig när jag fick mitt jobb (still going strong, är det inte härligt hur bra det kan bli?) och fick bli inneboende. Win-win. Och nuråsendå, jag har fast jobb och förstahandskontrakt på en egen lägenhet.


Men, den mest största skillnaden och det som jag tycker väger tyngst i det här fallet är människorna. Jag kom på det när jag, Anna, Lollo och Cissi gick skrålandes från förfesten mot Kåren. Alla dessa underbara människor! De har precis (med få undantag) varit hur snälla som helst och vi har liksom börjat väva ihop vår egen historia. Det finns alltid någon att ringa och alltid någon som vill hänga.


Summan av kardemumman är att jag ska dra en slutsats. Och hade jag varit som förr så hade jag sagt "vad har jag gjort för att förtjäna det här" och i det närmaste trott att det skulle vara en dröm. Men istället så säger jag att det är underbart att jag faktiskt har förtjänat det här! Måste ha legat plus på karmakontot å det grövsta när man sedan bara får jackpot hela tiden. Ja, ni fattar grejen. Jag är glad och förnöjd och ser själv förändringen som jag har lyckats åstadkomma. Jag är tacksam. Tack alla, tack livet, tack tack!

Jag sa ifrån idag. Och inte som jag brukar göra "kan du typ sluta kanske? Om du vill alltså, du behöver inte men du får ju om du vill!". Inget mes alltså. Utan ett riktigt statement och jag var nog uppriktigt sagt elak. Och jag vet inte om orden matchade handlingen, jag var alltså brudig och överdrev. Men det kändes bra just då och jag var egentligen inte elak för ingenting utan sa mer som det var. Jag hoppas bara att budskapet kom fram som förväntat och nu skiter jag faktiskt i vilket. Jag blev så glad sekunden efter att jag tryckt på skicka och om jag mot all förmodan har varit väldigt och orättvist dum så får väl karmakontot jaga ikapp mig, eller så får personen i fråga ställa mig mot väggen.

Men alltså, stå på dig annars gör någon annan det. Och nu stod jag på mig, på gott och ont men det känns ändå bra. Det kanske egentligen är för naivt att tro att alla vill alla gott och att man kan lösa allt med kramar. Hårt mot hårt, tyvärr, sargade värld. Men det är väl ändå bra att jag i så fall har fattat det efter 21 år? Krävdes bara några överfulla bägare senare.

Fast det är ingenting jag tänker fortsätta med, att vara arg alltså. Och se inte mig som någon hormonstinn tonåring som får utbrott så fort jag känner en olustig känsla. Jag fick bara nog och tänker inte ta skit från mig själv för att jag inte vågar stå för mina känslor. Det är nog illa att det är hyfsat svårt att erkänna dem ibland, så det är ett personligt framsteg för min egen överlevnad och för min utvecklingsprocess. Även om människan i fråga kanske tog illa upp (kanske inte?), men hursom, en motaktion på något sätt var helt och hållet befogad. Och nu ska jag sluta surra.

I morgon vid den här tiden ligger jag på min brits på ett tåg och är påväg hem till Skövde. Och det är alltid samma åka-hem-ångest. Oftast så hade jag velat vara hemma längre, och speciellt den här gången. Jag hann inte med allt jag ville hinna med, hade tänkt och planerat. Så är det alltid en liten omställning. Först har man varit i sitt hem hos sina rötter och varit den man alltid har varit, men när jag vaknar på måndag är jag någon helt annanstans och där jag knappt hunnit rota mig och jag är väl för all del samma här som där, men ändå.


Från ett liv till ett annat på förmodade timmar och så är det ny vecka och bara att börja om med det andra livet. Men, jag har därmed inte sagt att det är något negativt alls. Det är bara omställningen och seperationsångesten som gör sig påmind. Men hey, den som inte har lite ångest eller aldrig saknar vet heller inte vad den har.

 

Underbart minsann. Underbart. Expressen har en artikel idag om en ung man som dog av sin tungpiercing. Innan jag läste artikeln var jag tvungen att fundera på exakt hur tungpiercingen hade gått till väga. Hade den kvävt honom? Förgiftat honom med arsenik? Satt en torped efter honom? Nä, skämt å sido. Redan innan jag läste artikeln visste jag vad det handlade om. Grabben hade fått en infektion i hålet till följd av att han själv tydligen var helt kass på eftervård (eller hade en sjuk otur) och sökte hjälp för sent. Infektionen hade sedan spridit sig till hjärnan och han hade dött. Knall och fall.

 

Det är oerhört intressant med liknande artiklar. De verkar vara glada över att kunna skriva att det är piercingarnas fel när det helt är upp till personen som har piercingen, alltså eftervården. Skiter man i det så får man skylla sig själv, och det bör alla var medvetna om innan man piercar sig.

 

Det är dessutom kul att läsa kommentarerna som kommer från medelålders och konservativa medelsvenssons som tycker att "skrot" är dålig skit. T ex; "Jag visste inte att piercade hade hjärna!". Ptja, om vederbörande kunde sin biologi så skulle den veta att en människa inte kan överleva utan hjärna. Och att därmed uttala sig så som den gör pekar mer på att brist på kunskap som nog verkar vara större hos den som kommenterade än den som dog av infektionen.  "En 22-åring död pga ett urbbota fånigt "mode" bland unga är tragiskt bortom vett och sans.". Newsflash: Det är inte mode. Varken Ebba von Sydow eller Sofie Fahrman har en tungpiercing. Och appropå att dö av mode, hur många unga människor har inte börjat utveckla anorexia och dött på grund av det när de har bland annat influerats av just modet? Men den reflektionen låg knappast när till hands va? Och är krig och allt som följer något som följer dina ramar av "vett och sans"?

 

Hursom. Om rubriken hade varit "Ung man dog till följd av infektion" skulle ju naturligtvis inte en jäkel ha höjt på ögonbrynen, de vill ha reaktioner. Och det är förresten fullt möjligt för infektioner att vandra runt i kroppen och ha en dödlig utgång oavsett om den började i ett hål avsedd för piercingar eller ej.

 

De är dessutom hysteriskt roligt att en del kommenterar och skriver någonting om att skattebetalarna får betala vården för de som kommer in på sjukhuset med infektioner i dylika sammanhang. Ja? Men det är väl samma skattebetalare som får betala för alla små barn som tydligen överdoseras med läkemedel nu om dagarna? Det är väl samma skattebetalare som ska betala Reinfeldts nya bastu? Och vad jag vet och antar, har dock ingen statistik, så är det betydligt mer frekvent med överdosering och politiska fördelar än infektioner i kroppen till följd av en dålig efterbehandling när man gjort en piercing. (Och de som kommenterade kan vara lugna, händelsen inträffade i USA så dennes skattepengar går alltså redan till mer rättvisa saker - som att betala lön till poliser vars mest frekventa brott är kvinnomisshandel.

 

Saxat ur artikel

"- Det tydliga budskapet är att all oral piercning bör undvikas, säger professor Damien Walmsley, till BBC      News. "

 

Min första spontana tanke är att i sådana fall bör, med väldigt tydliga budskap, följande saker undvikas (de har ju också haft dödlig utgång); Bilkörning, krig, alkohol, åka flygplan till Amerika, bli träffad av blixten, stoppa fingrar i elkontakter, träffa på poliser, köra skoter på tunn is, dejta någon som sitter inne osv. osv.

Alltså, min poäng och sensmoral i det här fallet är att samhället och i synnerhet medelsvensson är så efter i tänket ibland. Det är klart att man kan dö om man missköter sin piercing, det sticker jag inte under stol med. Men det är just därför som piercare har autoklavar och delar ut papper med hur man ska ta hand om piercingen efteråt samt uppmanar till att man ska konsultera dem ifall det uppstår något. Samt att det finns en 18-årsgräns. Och att just skriva en artikel och hävda att det var tungpiercingen som dödade honom är ett faktafel. Det var inte piercingen (som betyder hål i kroppen ordagrant) som dödade honom, det var infektionen som spreds. Och infektioner är inte speciellt när det gäller piercingar, det kan man få i vilket sår som helst om man är ohygienisk eller har otur för den delen. Och om man ska dra det till det yttersta så borde det ju rimligtvis förbjudas, enligt de som har kommenterat artikeln, att bita sig själv i tungan?

 

Folk krigar, stjäl, mördar, rånar, bedrar, tar droger, misshandlar, utnyttjar bidrag, säljer kvinnor, sprider könssjukdomar (och andra sjukdomar) och svälter ihjäl i Afrika. Men i jämförelse så kan jag ändå förstå att en piercing är livsfarlig, hemsk och borde förbjudas. Det andra händer ju mer som bara, det är inte så att misshandlarna eller mördarna själv har valt det. Och att sätta i "skrot" i kroppen är som att skriva under sin egen dödsattest. (Akta ironin).

 

Ni vet helt inte vad det handlar om och bör därmed inte uttala er i tron om att er åsikt skulle väga tungt någonstans. Ungefär som att jag skulle skriva en doktorsavhandling i biomedicin bara för att jag gillar att gå på bio och tycker att den nya förpackningen med Voltaren är smidig.

 

Tänk om, tänk rätt.

Ta ta!

Någon sa en gång att min mamma var en klok kvinna, och jag kan bara hålla med. Vi diskuterade livet häromdagen och hon säger följande när jag frågar om att vara onormal och inte.


"Onormal och onormal. Det är bara olika på olika människor"
- Mamma


Så sant som det var sagt. Lär er det kids!


Ta ta!

I morse kände jag mig bakis, men dock inte på alkohol. Mest bakis på allt som heter känslor och motgångar. Som om man haft en tung vägg framför sig som man tryckt framåt vart man än gått - framåt eller bakåt och som helt plötsligt inte finns där men huvudet värker av den tidigare ansträngningen och ett analyserande av väggen. Varför den kom, hur den kom och hur den försvann. Alltså varit hel ur balans och när man får tillbaka den så vet man inte hur man ska hantera den eftersom obalansen har pågått så länge så man är mest van vid den. Det har pågått en del väldigt märkliga saker i min hjärna vill jag påstå, i alla fall idag. Men, jag skulle man göra utan vänner? Efter x antal timmars tjöt med både Anna och Lollo så känner jag mig pånyttfödd och lyckligare och gladare än vad jag någonsin har varit på länge.

Anna och jag fikade i mitt kök, kaffe, mackor och planer om livet och konstateranden om beteenden. Jag och Lollo hängde senare i mitt vardagsrum (ett rum för varje person? Häh, nej) med rökelse, ljus i varje vrå och Coldplay i bakgrunden. Kan det finnas något mer främjande för ens hälsa förutom möjligen karuseller? Inte för min hälsa i alla fall.

Så nu är det annars ska ni veta. Jag är inte den jag var i går, och i morgon har jag hunnit ytterligare ett snäpp. Nu kan jag ta itu med att gå framåt utan väggen och det har blivit många mil. Nu kan vi fortsätta längs vägen.

Jag vet att jag är snäppet för djup för att dylika inlägg ska vara intressanta och en del av er har inte en susning om vad jag pratar om. Men det får förbli så för nu. Det viktigaste är att jag mår bra och bättre (bäst) och att ingenting kommer att kännas omöjligt hädanefter. Vi fixar! : )

Ta ta!

Nu är radiotystnaden över och på västfronten allt nytt men bra ändå. Det är över. "Har" har blivit "hade" och resten kommer att gå fint. Men oj vad jag har lärt mig saker om mig själv och andra människor på vägen!

Blandad kompott om andra. En del bryr sig helt enkelt inte, en del kan inte omsätta ord i handling, en del är inte de man trodde att de var, en del ljuger ofint, en del kan definiera sig som de mest svekfulla som satt sin fot på jorden, en del är alldeles för underbara, en del tänker på en i de stunder det behövs, en del finns där dygnet runt och till sist så är en del sådana som man kan kalla för riktigt bra och fina vänner. Och desto bättre för min del, efter alla prövningar så vet man vilka som är där när det verkligen gäller.

Vad har jag lärt mig om mig själv då? Jag ska som vanligt inte vara så naiv. Jag är inte lika stark som jag trodde och man kan inte ha hela världen på sina axlar och tro att allt kommer att vara som vanligt. Vidare så är det nästan magiskt hur en människa kan reagera men mest av allt så är jag bara glad. Matt och trött, men glad.

Så, nu kan det bara bli bättre och jag välkomnar oktober, för september var ingen hit faktiskt. Längtar något så fruktansvärt till 2010 också. Då ska vi allt se.

 

Ta ta!

Alltså, haha, jag sitter här och är som en fjortonåring. Eller ja, ni kommer att förstå. Igår såg jag det snyggaste jag någonsin sett. Rent estetiskt sett då. En karl med smink och han såg nog mer ut som en brud. Men ändå, snygg som sjutton var han i alla fall. Lätt någon form av barnarov då han knappt kan ha fyllt 18 år. Men ändå. Snygg på det viset är det glest med och för inte förknippas med personliga egenskaper. Han skulle alltså kunna vara en idiot men lika snygg ändå.

Hursom, Snyggheten själv trillar omkring inne på krogen och Lollo börja ta kort på människan i fråga (som inte alls blev lika snygg på kortet) och han lämnar över ett visitkort så det är ju klart att han är med i ett band. Hittade åt det på myspace nyss och lyssnar och de är ju bra också. Illa.

Jag slår vad om att alla har varit med om det, någon sorts märklig fascination för en människa som man inte kan sätta fingret på. Det kan vara väldigt intensivt ett tag och sedan går det över för ingenting (vanligt förekommande gällande kändisar tror jag nog, skrev dessutom något skolarbete om den facinationen). Så i nuläget är han alltså bara sjukt snygg och sjunger förbannat bra. Men sen om 17-åringen har världens vrångaste kvinnosyn eller i övrigt är en idiot hör inte till saken.

Men det roligaste med allt är att jag först inte kunde bestämma mig. Snygg eller ful? Han ser litegrann ut som en Hobbit och en blandning av Fortesa som är med i Andra Avenyn. Som en dvärgtjej men som är kille men som har smink ändå? Ja, han tippade över på snygg i alla fall. Så nu sitter jag och lyssnar på tonårshobbitens hobbyprojekt och gillar skiten, tänk vad ett visitkort kan göra.

I alla fall. Jag hoppas att ni, av ren mänsklighet, inser hur hemsk jag är just nu och hur ytligt det här inlägget är. Jag kan inte påstå att jag varit direkt snäll mot karln i fråga (även om han inte kommer att läsa det här) och ja, att kalla någon för Hob är väl sällan av godo. Fast jag kan dock meddela att min tonårscrush på ett ansikte redan har börjat gå över, jag satte på SMK och Stora Farliga Rymdprojekt Går istället medan jag inhalerar rökelse och därmed så var inlägget om ovanlig snygghet till ända.

Ta ta

Någonstans mellan de sista 30 minutrarna av filmen och eftertexterna så tog precis allt slut. Ork, lust och framförallt motivation. Tur att en god natts sömn aldrig har utvecklat dåliga dagar till sämre. I morgon är en bättre dag! Men fram tills dess så ska jag krypa ner i sängen och frysa verkar det som, har jag ingen filt någonstans?

Ibland är det så gjort att man aldrig riktigt hinner känna efter - på gott och ont. Det är skönt ett tag och sedan brakar det lös. Och nu pratar vi inte någon specifik händelse utan mer livet i stort. Det kommer bättre tider.

Godnatt!

Bara en tanke sent om sider. En av de största lögnerna i livet är nog att man inte har några fördomar - för det har man, vare sig man vill eller inte. Jag avskyr fack men placerar ständigt in folk i olika kategorier och det mycket för mig själv. Dels så brukar en vag antagning stämma och det är lättare att anta hur människan i fråga är och reagerar. Det är inte alltid rätt, naturligtvis. Men ibland slår det inte så himla fel faktiskt.

Jag och min kära vän Lollo brukar på det temat hitta på olika karaktärer som stämmer så snuskigt bra överens med våra fördomar och även om vi inte kan peka ut någon speciell så vet vi att det finns en Louise 26 år som pluggar till lärare någonstans i Sverige. Och det finns en Karin Von Wettersten (eller vad vi nu brukar kalla henne?) med alla deras, (våra påhittade) synsätt och tillhörande atteraljer.

Men min dubbelmoral är hemskt å ena sidan, fast dock så mänsklig. Jag vill inte vara en typisk någonting men ändå så ser jag på människor med samma dömande ögon som de förmodligen ser på mig. Fast det är ingen elakhet iblandad i fördomarna som jag pratar om nu. Mer olika sätt på olika människor.

Det enda vi kan göra är att vi kan spekulera i vad en människa gör, varför och vad som ligger bakom ett beslut. Som sagt, vaga antaganden baserade på våra fördomar. Det är som vanekörning när det gäller bilar. Men det farliga däri är att tippa över till att vara dömande och göra stenhårda antagningar, bestämma sig för vad en helt okänd människa är för något och handla därefter. Jag hoppas verkligen att jag aldrig kommer dit då jag försöker att vara öppen. Och att folk aldrig dömer mig. Men det är inte lätt att vara människa.

Så får jag väl avsluta med ett klämkäckt citat som en stekare (vetenskapligt baserat på vit skjorta och någon form av backslick - akta ironin) sa till mig; "jag har inga fördomar. Jag pratar ju med dig!".

Ta ta!

Ps. Vill bara tillägga att oavsett hur bra fördomarna än stämmer eller ej, så kan inte egenskaper som att vara trevlig, snäll och en bra människa tillhöra någon sort av människa eller något fack i min mening. Därför så kan man tillåta att fördomarna dyker upp, men att man i första hand lyssnar och ser, istället för att höra och titta.

Det händer saker, stort och smått. Saker som stör, saker som är roliga (för all del, annar vore det väldans trist), saker som ska hända, inplanerade saker och sådant som man inte riktigt kan råda över. Det är en sak som jag inte tänker nämna här men så självklart påverkar, och just nu så påverkar det allt jag gör.

Å ena sidan så är det en situation som är unik i varje människas liv och det är inte så att man förberett sig någonting på den. Men å andra sidan så tycker jag att jag, numera, förhåller mig bra till den. Men som sagt, har man inget facit till hur man ska tycka, tänka och tro så är det himla svårt att veta om man gör rätt och handlar på det sätt som är bäst för en själv i slutändan.

Hursom, den här situationen är inget som vara för evigt. Den är högst temporär och skall förbli sådan. Men fram tills dess så får man vara ödmjuk, smälta intryck, kombinera det med verkligheten och se framtiden an med tillförsikt. Det är dock svårt att få grepp om situationen i fråga, stundtals, men som sagt. Alla vi inblandade fixar allt och inte behöver inte ens fundera på hur vi ska göra. Vi vet bara att vi klarar det.

Ta ta!

.. typ, jo. Det tror jag nog.

Dagens tanke går till mig själv och mina egenskaper. Varför är jag så rastlös? I allt jag gör, funderar jag inte på att flytta så vill jag byta jobb eller hår eller porslin eller rentav byta land. Men jag vet ju att det inte blir "bättre", och ingenting är ju dåligt. Men är det någon sorts sjuk utvecklingsfas jag har hamnat i i några år? Ibland längtar jag tillbaka till gymnasietiden, jag visste vad jag skulle göra och hur länge. Sen så hade jag ett hem och någon att dela det med och mina vänner. Det var - nu i efterhand - jäkligt skönt.

Men jag borde väl kunna göra det här till något bra? Lite mer entrepenörsmässigt? Hitta på grejer som jag kan göra där jag är nu istället för att tro att jag måste flytta på mig eller göra en radikal förändring? Liksom kanalisera energin? Eller så skulle det vara kul om jag bara kunde sätta mig ner och vara förbannat nöjd - för det borde jag vara. 1-100 på mindre än ett år liksom, det är lite som en saga eller något man ser på tv. Men istället för att vara glad för den prestationen så tänker jag på nästa. Driven som fan skulle jag vilja kalla mig nu.

Och det här är mer som bara en allmän reflektion som jag fick när jag kikade på en bild på min fågel ni ser, ni vet ju av vilken anledning jag gjorde den. För även om jag inte säger något så tänker jag alltsomoftast att jag ska göra något, planera och se framåt. Fast nu på senare tid vet jag inte riktigt var jag har mitt ankare.

Men, nåväl. Det ger säkert med sig, får börja med mer hemmaprojekt. Typ räkna listerna i lägenheten eller analysera hur dammet skiljer sig från rum till rum.

Ta ta!