Så var det med det

Löpningen då? Well, i sanningens namn så har jag inte sprungit sedan i måndags. Anledningen? Till och med när jag ligger ner och ska sova så pulserar det och gör ont. Mina benhinnor går bananas igen. Jag tänkte först att jag gör som förut, vilar ut det och försöker sedan igen. Men nu ska jag prova något lite annat, att gå bort det. Alltså bara promenera tills det blir bra (om det blir bra, annars får jag byta strategi). Så jag har nyss varit ute och gått i drygt 40 minuter och det var skönt kan jag lova, för allt utom benen vill säga.

Ta ta for the moment

En nyutsprungen ros


Suddig eller bara jävligt svettig?

Jag ber om ursäkt i förväg och nu får ni ta att det här blir lite mer träningsblogg. Det är ju liksom min och just nu så gillar jag att springa, typ. I falla fall. Jag pinnade på med vetskapen om hur skönt det skulle vara sen, annars hade jag gärna sovit eller vilat eller kikat på film. Men jag har bestämt mig att det är en grej som jag måste öva på, göra det när jag ska göra det också. Sagt och gjort, jag kom och jag gick, 3 km och jag snittade 6:50 min/km! Jag är alltså nere på 6-minuterstempo, det är lovley! Sen svettades jag och lyfte mina stackars hantlar. Dels för mina armhävningar men även för att se om min inflammation pallar med regelbunden träning och hittills så går det bra. Så det är möjligt att det blir gymkort framöver. Lyckades även lokalisera en liten muskel så det här är officiellt världens bästa dag.

Men alla måste ha planer, i alla fall jag när det gäller löpning.
Långsiktiga mål:
- Milen
- 5 min/km tempo på alla distanser upp till  5 km (till att börja med)
- En halvmara (OBS, mål för om några månader eller så, inget jag vill vill nu. Men tänker att det kommer)

Kortsiktiga mål

- 5 km

Så för att nå upp till målen har jag gjort en liten veckoplanering
Idag: Sprungit 3 km, klart och betalt
Tisdag: Promenad med Anna efter jobbet (ids hon inte så går jag själv)
Onsdag: En lite snabbare takt på 2 km (det ska bli spännande!)
Torsdag: Vilodag? Vetisjutton, det eller en liiten promenad. Det har ju ingen dött av menar jag
Fredag eller lördag: Springa igen, vadjagvill.
Söndag: Vetisjutton

Okej, det var inte världens mest vattentäta plan. Men det känns bra än så länge. Jag måste ju som ta det lugnt i början nu och gå mycket, benhinnor, benhinnor nivet. Och det bästa med mina olika mål är att jag kan träna både långdistans och snabbhet. Win-win!

Ta ta for now



Det är snudd på obscent


Ingenting slår Muse låt Invincible när man är på sluttampen av ett löppass. Eller när man är i början, eller mitt i. Jag seglade iväg sent om sider (den var 22:35? Nåväl, det är aldrig försent att springa) och tänkte positivt och kul att jag skulle greja tre kilometer. Men det kändes att jag sprang alltså. Ta en hel arbetsvecka, halvlite sömn senaste natten och sen då mycket benträning (några promenader och två löppass, det är egentligen lagom men för mina ben är det mer än vanlig, de behöver som vänja sig. Musklerna alltså) tidigare i veckan. Och så fredagkväll, bara det liksom.

Men, i alla fall, jag klarade!
Och det är inte nog med det, jag gjorde det på 21 minuter vilket innebär en snitttid på 7 min/km. Det är nästan så att jag undrar hur det gick till men klockan stämde ju. Så jo, jag är förbannat nöjd och jag har varit så jäkla grym. Ironiskt nog så stod det i min kalender med fina vitsord för varje dag att "eget beröm luktar illa", men det ger jag fan i. Eller ja, i så fall får det vara hemskt. Men jag var grym i alla fall, sen får kalendern påstå att man inte ska kasta sten i glashus eller vadsom. Jag är glad.

Så nu ska jag bara göra några ryggyft, duscha och se på ett par avsnitt av Love Hina. Sen ska jag se fram emot en obakis lördag med tidig morgon, kanske en promenad om tid ges och så en tur på stan med möjligt sällskap av Anna och/eller Pettan.

Ta ta for now / och just därför skall vi segra.

Therefore I'm happy

Eller glad är väl att underdriva. Förbannat skitlycklig. Jag sprang ikväll vetni (varför känns det alltid som om jag har syndat när jag gjort det?). Hursom, den här gången så var det inga mentala spärrar. Jag ba gjorde, liksom, typ, ba.

I alla fall, det körde förbi en himlas massa bilar men jag gav uppriktigt sagt fan i vilket, det var till och med nästan lite kul med publik. Ibland önskade jag nästan att det skulle komma en karvan med fulla raggare. Det är mycket möjligt att jag överdriver här, men poängen kvarstår. Det är inte alls läskigt att springa i stan längre, tvärtom - det rekommenderas. Alltid stör det någon menar jag.

Ta ta for the night.

Och just därför skall vi segra


Bild lånad från muscles.se

Jag har gjort det. Jag sprang för första gången ikväll på nästan ett år. Jag har inte gjort det tidigare, och då av två anledningar.
1. Jag är så rädd om mina ben och vill inte få problem igen. Asfalt och dumma ben är ju i synnerhet en dålig kombination.
2. Jag har ogillat tanken att springa i stan skarpt. Folk och grejer, nha på den.

Men så, något fick mig att förhandla med mig själv. Angående benen så kunde jag ju prova i alla fall. Och med tanke på att springa i stan, ptja, är det någon som öht bryr sig så får det stå för dem.

Sagt och gjort, jag svirade om. Det första jag gör är att jag möter en buss. Men vet ni? Jag sprang hela tiden, hela sträckan. Nu må den "bara" vara 2 km, men kom ihåg att jag inte har sprungit på ett år. Jag var dessutom inte helt slut heller, fastän jag spurtade på slutet. Hade nog grejat 3 km.

Det roligaste av allt är tiden också, det blev 2 km på 14 min minuter (cirkatider då) vilket blir en snittid på 7 min/km. Förra gången jag sprang snittade jag 7,46 min/km. Okej, det är inte världens rättvisaste jämföring då jag sprang 4 km när jag snittade 7,46, men ändåå. Vaddå pepp på burk. Creme de la creme. Brylkräm.

Later

RSS 2.0