I morse kände jag mig bakis, men dock inte på alkohol. Mest bakis på allt som heter känslor och motgångar. Som om man haft en tung vägg framför sig som man tryckt framåt vart man än gått - framåt eller bakåt och som helt plötsligt inte finns där men huvudet värker av den tidigare ansträngningen och ett analyserande av väggen. Varför den kom, hur den kom och hur den försvann. Alltså varit hel ur balans och när man får tillbaka den så vet man inte hur man ska hantera den eftersom obalansen har pågått så länge så man är mest van vid den. Det har pågått en del väldigt märkliga saker i min hjärna vill jag påstå, i alla fall idag. Men, jag skulle man göra utan vänner? Efter x antal timmars tjöt med både Anna och Lollo så känner jag mig pånyttfödd och lyckligare och gladare än vad jag någonsin har varit på länge.

Anna och jag fikade i mitt kök, kaffe, mackor och planer om livet och konstateranden om beteenden. Jag och Lollo hängde senare i mitt vardagsrum (ett rum för varje person? Häh, nej) med rökelse, ljus i varje vrå och Coldplay i bakgrunden. Kan det finnas något mer främjande för ens hälsa förutom möjligen karuseller? Inte för min hälsa i alla fall.

Så nu är det annars ska ni veta. Jag är inte den jag var i går, och i morgon har jag hunnit ytterligare ett snäpp. Nu kan jag ta itu med att gå framåt utan väggen och det har blivit många mil. Nu kan vi fortsätta längs vägen.

Jag vet att jag är snäppet för djup för att dylika inlägg ska vara intressanta och en del av er har inte en susning om vad jag pratar om. Men det får förbli så för nu. Det viktigaste är att jag mår bra och bättre (bäst) och att ingenting kommer att kännas omöjligt hädanefter. Vi fixar! : )

Ta ta!