I morgon vid den här tiden ligger jag på min brits på ett tåg och är påväg hem till Skövde. Och det är alltid samma åka-hem-ångest. Oftast så hade jag velat vara hemma längre, och speciellt den här gången. Jag hann inte med allt jag ville hinna med, hade tänkt och planerat. Så är det alltid en liten omställning. Först har man varit i sitt hem hos sina rötter och varit den man alltid har varit, men när jag vaknar på måndag är jag någon helt annanstans och där jag knappt hunnit rota mig och jag är väl för all del samma här som där, men ändå.


Från ett liv till ett annat på förmodade timmar och så är det ny vecka och bara att börja om med det andra livet. Men, jag har därmed inte sagt att det är något negativt alls. Det är bara omställningen och seperationsångesten som gör sig påmind. Men hey, den som inte har lite ångest eller aldrig saknar vet heller inte vad den har.