Jag sa ifrån idag. Och inte som jag brukar göra "kan du typ sluta kanske? Om du vill alltså, du behöver inte men du får ju om du vill!". Inget mes alltså. Utan ett riktigt statement och jag var nog uppriktigt sagt elak. Och jag vet inte om orden matchade handlingen, jag var alltså brudig och överdrev. Men det kändes bra just då och jag var egentligen inte elak för ingenting utan sa mer som det var. Jag hoppas bara att budskapet kom fram som förväntat och nu skiter jag faktiskt i vilket. Jag blev så glad sekunden efter att jag tryckt på skicka och om jag mot all förmodan har varit väldigt och orättvist dum så får väl karmakontot jaga ikapp mig, eller så får personen i fråga ställa mig mot väggen.

Men alltså, stå på dig annars gör någon annan det. Och nu stod jag på mig, på gott och ont men det känns ändå bra. Det kanske egentligen är för naivt att tro att alla vill alla gott och att man kan lösa allt med kramar. Hårt mot hårt, tyvärr, sargade värld. Men det är väl ändå bra att jag i så fall har fattat det efter 21 år? Krävdes bara några överfulla bägare senare.

Fast det är ingenting jag tänker fortsätta med, att vara arg alltså. Och se inte mig som någon hormonstinn tonåring som får utbrott så fort jag känner en olustig känsla. Jag fick bara nog och tänker inte ta skit från mig själv för att jag inte vågar stå för mina känslor. Det är nog illa att det är hyfsat svårt att erkänna dem ibland, så det är ett personligt framsteg för min egen överlevnad och för min utvecklingsprocess. Även om människan i fråga kanske tog illa upp (kanske inte?), men hursom, en motaktion på något sätt var helt och hållet befogad. Och nu ska jag sluta surra.