Jag köpte tre pocketböcker på Lagerhouse i våras/somras. De kostade tio kronor styck och jag började läsa den som var snyggast. Men efter några dagar började jag med en annan bok och sedan den efter. Förra veckan hade jag läst klart de båda andra böckerna och hade kvar den som jag började läsa. Så jag tog med den hit.


Läste högt för mamma om hur författarinnan liknar menstruation med en melon och dess innehåll och konstaterade att nja.. den var nog inget för mig. Så läste jag på baksidan och lade ihop ett plus ett. Hade sett ett kort klipp igår på tv:n om Herta Müller, hon som vann nobelpriset i litteratur i år, fast jag visste inte att hon hette Herta Müller just då.


Så jag frågade mamma om hon visste vad nobelpristagaren hette och så sa hon hennes namn varpå jag vände min bok med melonmenstruationen och bara skrattade. Gissa vem som skrivit den? Yes, Herta Müller! Första gången jag läser en nobelpristagares bok och jag är ju verkligen up to date, om vi säger så. Så nu måste jag ändå beta igenom boken, fast den är skum och svårläst. Men men, ja ja. Och som sagt, vad är oddsen? Kul hursom.


Ta ta!

Det här citatet från min skumma ryska bok (den yttersta kärlekens gulag av James Meek) är bara så klockrent! Nästan så att jag vill lägga till ett "haha", men det skulle nog förstöra tjusningen med om huruvida allt är relativt.

"Tjeckiska soldater drev mot högkvarteret från torgets alla hörn. En av dem passerade Anna långsamt, och fäste blicken på hennes cigarett. Hon trodde han var halt, men så var det inte. Han hade bara en stövel.
"Du har tappat en stövel", sa hon.
"Nä", sa soldaten. "Jag har hittat en".

Citatet beskriver dessutom hur miserabelt det är för de stackars soldaterna. Får kvarta nu, läsa mer och se om jag jag läsa bort misären. (Och vad sjutton betyder ordet "gulag" förresten? SAOL sviker mig).

Ta ta for now!

Morrn! Jag börjar dagens med att inleda med ett stycke boktext ur min skumma ryska bok. Det lider mot mitten av historien och jag har ännu en skruvad text som jag känner att jag vill förmedla. Och här tycker jag att författaren någonstans har hittat essensen i vad hunger kan göra med en människa. Vi som glömmer att äta ibland vi vet. Och denna människa som ber och bönar är en straffånge som gärna vill ha sin dagliga ranson med bröd, något som oftast brukar stjälas av hans sk. "vänner".

 

"Jag bugade mig gång på gång, dunkade pannan mot hans stövlar, som jag sett bönderna göra inför skattmasen, och tiggde honom om att låta mig behålla mitt bröd. Jag kallade honom god, herre, ers högvördighet, den modigaste och ärofullaste mannen i hela Kaukasus, världens främsta kulspruteskytt, jag sa att jag var en illaluktande skit vars enda önskan var att få tjäna honom, att jag i all min uselhet skulle kunna ge mitt liv för honom, jag var inte värd att ens bli trampad på av honom, jag var den fattigaste, eländigaste syndaren i hela skapelsen, som förtjänade att kräla bland maskar och ormar och insekter min återstående tid, åla på marken, tigga om förlåtelse och evig härlighet åt den stor Sergej Kulsprutan Gobetja, en hjälte och ett helgon, bara han kunde välsigna mig med en droppde av sin oändliga nåd, bara han med en enstaka handling ville vinna den slutgiltiga beundran från en man som redan älskade och dyrkade honom som en gud bland människor, bara han lät mig behålla några smulor av det bröd jag ödmjukt hämtat till honom från köket, mot återbetalning tusen gånger om i guld och blod eller vilken valuta som helst så snart kriget och denna hans rättsvidriga fängelseförvaring vad över."

 

Fick han sitt bröd?

 

"Medan jag talade drog Rödtoppen mig i håret så att huvudet böjdes bakåt och Kulsprutan, som inte sa ett ord, bände loss brödet från mina fingrar. De tog alltsammans och gick därifrån."

 

Hujedamig, jag säger då det. För förutom att han knappt fick några smulor så var den andra meningen i det långa stycket förmodligen världens längsta, men dock så intressant. Och boken börjar, som ingen nog trodde, bli riktigt spännande. Kan dessutom avslöja att det ganska kort efter hans utläggning om han som parasit löste det sig med brödfrågan ganska rejält och omgående.

 

Ta ta!

Jag köpte tre pocketböcker på måfå. Alla tre handlar om svunna tider vid sekelskiftet 1800-1900. Två av dem handlar om Ryssland och baltstater och krig och Bjoratjov och liknande människor. En av dem heter "den yttersta kärlekens gulag" och är skriven av James Meek.

Det är en väldigt intressant bok och alla karaktärer har namn som skulle ha gjort dem perfekta i rollistan för Borat. Inte helt lätt att läsa boken och vara seriös alltså. Den är dessutom skriven på ett väldigt roligt sätt och jag tänkte dela med mig litegrann. Just den här texten läste jag om några gånger bara för att den var så komplett och så litterärt fulländad. Jag vet inte, jag gillade den. Det är som när man kommer in på Carlings och direkt ser vad man ska ha med sig ut i en kasse när man går ut. Lite meant to be och love at first sight.

"Hennes far blev alldels vit. Han gav henne en örfil, det var första gången han slog henne, och kallade henne en okunnig liten dumbom. Trodde hon att en sörja av kemikalier på papper, en lek med ljus och speglar, skulle kunna nå in i systerns själ och skåda hennes sanna natur? Var hon så kall, så utan känsla, att hon inte förmådde begripa hur hennes systers far, som sett henne växa upp från ett spädbarn, som hade hennes blod i sina ådror, vars begåvning med penna och pensel var så mäktig att den hade fått hela södra Ryssland att skaka i sina politiska gundvalar, skulle kunna måla en tavla av henne i vilken hela hennes andning, puls, hela hennes sjungande liv skulle fångas för evigheten, och detta på ett mer livfullt vis än en billig humbugmanick som tillverkats för att bönder och soldater skulle kunna pråla med sin fulhet och sina tarvliga kläder?"

Detta sker när hennes syster ligger på hennes dödsbädd och hennes förbannade och väldigt sena, för tillfället i fråga, far hellre målar av henne såsom han målat av en landherres med tre döda möss som fick symbolisera hungersstrejken (därav de politiska grundvalar, kul uttryck förresten) i Ryssland än att hon ska få fotografera henne för att komma ihåg hur hon såg ut. Han köper helt enkelt inte att själen skulle nå in i ett fotografi. Bara att finna sig i det antar jag.

Jaja, whatever, poetiskt så att det stör. Så jag ska ta lite ibumetin och fortsätta att läsa om textstycket några gånger och sedan återgå till där jag var i min skumma bok. En make har dött i krig och världens första emo (hans fru som försökte skära till döds när hon fick reda på det) har försvunnit spårlöst med deras son.

Jag vet att ni vill höra fortsättningen.

Ta ta & night!