Eller glad är väl att underdriva. Förbannat skitlycklig. Jag sprang ikväll vetni (varför känns det alltid som om jag har syndat när jag gjort det?). Hursom, den här gången så var det inga mentala spärrar. Jag ba gjorde, liksom, typ, ba.

I alla fall, det körde förbi en himlas massa bilar men jag gav uppriktigt sagt fan i vilket, det var till och med nästan lite kul med publik. Ibland önskade jag nästan att det skulle komma en karvan med fulla raggare. Det är mycket möjligt att jag överdriver här, men poängen kvarstår. Det är inte alls läskigt att springa i stan längre, tvärtom - det rekommenderas. Alltid stör det någon menar jag.

Ta ta for the night.