Ingenting slår Muse låt Invincible när man är på sluttampen av ett löppass. Eller när man är i början, eller mitt i. Jag seglade iväg sent om sider (den var 22:35? Nåväl, det är aldrig försent att springa) och tänkte positivt och kul att jag skulle greja tre kilometer. Men det kändes att jag sprang alltså. Ta en hel arbetsvecka, halvlite sömn senaste natten och sen då mycket benträning (några promenader och två löppass, det är egentligen lagom men för mina ben är det mer än vanlig, de behöver som vänja sig. Musklerna alltså) tidigare i veckan. Och så fredagkväll, bara det liksom.

Men, i alla fall, jag klarade! Och det är inte nog med det, jag gjorde det på 21 minuter vilket innebär en snitttid på 7 min/km. Det är nästan så att jag undrar hur det gick till men klockan stämde ju. Så jo, jag är förbannat nöjd och jag har varit så jäkla grym. Ironiskt nog så stod det i min kalender med fina vitsord för varje dag att "eget beröm luktar illa", men det ger jag fan i. Eller ja, i så fall får det vara hemskt. Men jag var grym i alla fall, sen får kalendern påstå att man inte ska kasta sten i glashus eller vadsom. Jag är glad.

Så nu ska jag bara göra några ryggyft, duscha och se på ett par avsnitt av Love Hina. Sen ska jag se fram emot en obakis lördag med tidig morgon, kanske en promenad om tid ges och så en tur på stan med möjligt sällskap av Anna och/eller Pettan.

Ta ta for now / och just därför skall vi segra.