Jag har gjort det. Jag sprang för första gången ikväll på nästan ett år. Jag har inte gjort det tidigare, och då av två anledningar.
1. Jag är så rädd om mina ben och vill inte få problem igen. Asfalt och dumma ben är ju i synnerhet en dålig kombination.
2. Jag har ogillat tanken att springa i stan skarpt. Folk och grejer, nha på den.

Men så, något fick mig att förhandla med mig själv. Angående benen så kunde jag ju prova i alla fall. Och med tanke på att springa i stan, ptja, är det någon som öht bryr sig så får det stå för dem.

Sagt och gjort, jag svirade om. Det första jag gör är att jag möter en buss. Men vet ni? Jag sprang hela tiden, hela sträckan. Nu må den "bara" vara 2 km, men kom ihåg att jag inte har sprungit på ett år. Jag var dessutom inte helt slut heller, fastän jag spurtade på slutet. Hade nog grejat 3 km.

Det roligaste av allt är tiden också, det blev 2 km på 14 min minuter (cirkatider då) vilket blir en snittid på 7 min/km. Förra gången jag sprang snittade jag 7,46 min/km. Okej, det är inte världens rättvisaste jämföring då jag sprang 4 km när jag snittade 7,46, men ändåå. Vaddå pepp på burk. Creme de la creme. Brylkräm.

Later