Morrn! Jag börjar dagens med att inleda med ett stycke boktext ur min skumma ryska bok. Det lider mot mitten av historien och jag har ännu en skruvad text som jag känner att jag vill förmedla. Och här tycker jag att författaren någonstans har hittat essensen i vad hunger kan göra med en människa. Vi som glömmer att äta ibland vi vet. Och denna människa som ber och bönar är en straffånge som gärna vill ha sin dagliga ranson med bröd, något som oftast brukar stjälas av hans sk. "vänner".

"Jag bugade mig gång på gång, dunkade pannan mot hans stövlar, som jag sett bönderna göra inför skattmasen, och tiggde honom om att låta mig behålla mitt bröd. Jag kallade honom god, herre, ers högvördighet, den modigaste och ärofullaste mannen i hela Kaukasus, världens främsta kulspruteskytt, jag sa att jag var en illaluktande skit vars enda önskan var att få tjäna honom, att jag i all min uselhet skulle kunna ge mitt liv för honom, jag var inte värd att ens bli trampad på av honom, jag var den fattigaste, eländigaste syndaren i hela skapelsen, som förtjänade att kräla bland maskar och ormar och insekter min återstående tid, åla på marken, tigga om förlåtelse och evig härlighet åt den stor Sergej Kulsprutan Gobetja, en hjälte och ett helgon, bara han kunde välsigna mig med en droppde av sin oändliga nåd, bara han med en enstaka handling ville vinna den slutgiltiga beundran från en man som redan älskade och dyrkade honom som en gud bland människor, bara han lät mig behålla några smulor av det bröd jag ödmjukt hämtat till honom från köket, mot återbetalning tusen gånger om i guld och blod eller vilken valuta som helst så snart kriget och denna hans rättsvidriga fängelseförvaring vad över."

Fick han sitt bröd?

"Medan jag talade drog Rödtoppen mig i håret så att huvudet böjdes bakåt och Kulsprutan, som inte sa ett ord, bände loss brödet från mina fingrar. De tog alltsammans och gick därifrån."

Hujedamig, jag säger då det. För förutom att han knappt fick några smulor så var den andra meningen i det långa stycket förmodligen världens längsta, men dock så intressant. Och boken börjar, som ingen nog trodde, bli riktigt spännande. Kan dessutom avslöja att det ganska kort efter hans utläggning om han som parasit löste det sig med brödfrågan ganska rejält och omgående.

Ta ta!