Jag köpte tre pocketböcker på måfå. Alla tre handlar om svunna tider vid sekelskiftet 1800-1900. Två av dem handlar om Ryssland och baltstater och krig och Bjoratjov och liknande människor. En av dem heter "den yttersta kärlekens gulag" och är skriven av James Meek.

Det är en väldigt intressant bok och alla karaktärer har namn som skulle ha gjort dem perfekta i rollistan för Borat. Inte helt lätt att läsa boken och vara seriös alltså. Den är dessutom skriven på ett väldigt roligt sätt och jag tänkte dela med mig litegrann. Just den här texten läste jag om några gånger bara för att den var så komplett och så litterärt fulländad. Jag vet inte, jag gillade den. Det är som när man kommer in på Carlings och direkt ser vad man ska ha med sig ut i en kasse när man går ut. Lite meant to be och love at first sight.

"Hennes far blev alldels vit. Han gav henne en örfil, det var första gången han slog henne, och kallade henne en okunnig liten dumbom. Trodde hon att en sörja av kemikalier på papper, en lek med ljus och speglar, skulle kunna nå in i systerns själ och skåda hennes sanna natur? Var hon så kall, så utan känsla, att hon inte förmådde begripa hur hennes systers far, som sett henne växa upp från ett spädbarn, som hade hennes blod i sina ådror, vars begåvning med penna och pensel var så mäktig att den hade fått hela södra Ryssland att skaka i sina politiska gundvalar, skulle kunna måla en tavla av henne i vilken hela hennes andning, puls, hela hennes sjungande liv skulle fångas för evigheten, och detta på ett mer livfullt vis än en billig humbugmanick som tillverkats för att bönder och soldater skulle kunna pråla med sin fulhet och sina tarvliga kläder?"

Detta sker när hennes syster ligger på hennes dödsbädd och hennes förbannade och väldigt sena, för tillfället i fråga, far hellre målar av henne såsom han målat av en landherres med tre döda möss som fick symbolisera hungersstrejken (därav de politiska grundvalar, kul uttryck förresten) i Ryssland än att hon ska få fotografera henne för att komma ihåg hur hon såg ut. Han köper helt enkelt inte att själen skulle nå in i ett fotografi. Bara att finna sig i det antar jag.

Jaja, whatever, poetiskt så att det stör. Så jag ska ta lite ibumetin och fortsätta att läsa om textstycket några gånger och sedan återgå till där jag var i min skumma bok. En make har dött i krig och världens första emo (hans fru som försökte skära till döds när hon fick reda på det) har försvunnit spårlöst med deras son.

Jag vet att ni vill höra fortsättningen.

Ta ta & night!