Tllbakablick
För ett år sedan gjorde jag följande:
Jagade
Jag satt på helvetetspasset 401:an två helger i rad, jag gick så att benen värkte och fick skumma muskelknölar som värkte. Det var då jag lärde mig att skoterskor inte är det optimala att knata runt i en väldigt varierad terräng där det är uppförs båda vägarna. Jag sköt ingenting men samma morgon (tror jag) som kortet togs på soluppgången så jag en älgrumpa och bara det räcker för att man ska få en adrenalinkick utan dess like.
Sökte jobb
Jag hade precis kommit in på jobbsökarna och var förväntansfull som få. Det var väldigt spännande och mycket på en gång. Bloggning, Stockholmsresor, radio, tv, tidningar och en känsla av att jag gjorde något bra för min egen skull.
Gjorde slut
Efter tre år så var vi klara med varandra och jag var själv igen. Det kändes och har för det mesta känts riktigt bra. Även om jag blev lite förvirrad över vad mitt normala tillstånd var, tillsammans med någon eller inte? Nu har det gått två år (även om det känns som en vecka) och vi har lite kontakt, ibland, uppdaterar varandra om det mest väsentliga. Men i allt så känns det ändå bra, det är inget fel på att vara själv, så länge man inte är ensam. Man slipper tänka för två, planera efter någon annan och ha dåligt samvete för att man inte pallar med mänsklig kontakt varenda minut varenda dag. Jag kan göra precis vad jag vill och hur jag vill och behöver inte förklara mig för någon. Antingen så är det maximal frihet och något som man alltid borde eftersträva, eller så är jag helt sonika rädd för något annat än bara jag i mitt liv. Därom tvistar de lärda men so far so good, jag klarar mig själv och det känns förbannat skönt.
Något som på ett väldigt häftigt sätt blandar samman allt är musik, vad man lyssnade på då och hur man reagerar nu i efterhand. För ett år sedan lyssnade jag mycket på Coldplay och får, eftersom jag hade lite vardagsångest, nästan panik när jag hör det nu. Även fast de är hur bra som helst så kommer känslorna tillbaka som jag hade sist jag lyssnade på dem. När jag just kommit hit så lyssnade jag mycket på Volbeat och Dropkick Murphys. Om jag lyssnar på dem nu så får jag inte någon olustig känsla, utan snarare en väldigt sentimental och välbekant. När jag bodde utanför Mariestad så lyssnade jag mycket på SMK och det var, ja, har inte lyssnat på dem alls på sistonde.
Jag undrar just hur jag reagerar om ett år när jag hör August Burns Red, O'Death och Emil Jensen? Det är spännande. Och en sista tanke bara, hur kan ett helt år gå så fort? Innan jag vet ordet av det sitter jag säkert och skriver om vad som hände hösten 2009 och tänker tillbaka. Coolt var ordet.
Ta ta!
Jagade
Jag satt på helvetetspasset 401:an två helger i rad, jag gick så att benen värkte och fick skumma muskelknölar som värkte. Det var då jag lärde mig att skoterskor inte är det optimala att knata runt i en väldigt varierad terräng där det är uppförs båda vägarna. Jag sköt ingenting men samma morgon (tror jag) som kortet togs på soluppgången så jag en älgrumpa och bara det räcker för att man ska få en adrenalinkick utan dess like.
Sökte jobb
Jag hade precis kommit in på jobbsökarna och var förväntansfull som få. Det var väldigt spännande och mycket på en gång. Bloggning, Stockholmsresor, radio, tv, tidningar och en känsla av att jag gjorde något bra för min egen skull.
Hälsade på min syster
Den historien kan vi ju alla. Den första november kom hon och mötte mig på stationen i Skövde och jag hade en resväska med mig och ambitioner om att söka jobb och gå på en intervju. Det skulle dröja till dagarna innan jul innan jag åkte hem igen. Jag började jobba och minns hur min outfit alltid bestod av samma kläder fast i olika ordningar. Blev inneboende och började träffa otroligt många människor. Lite början på något nytt.
Den historien kan vi ju alla. Den första november kom hon och mötte mig på stationen i Skövde och jag hade en resväska med mig och ambitioner om att söka jobb och gå på en intervju. Det skulle dröja till dagarna innan jul innan jag åkte hem igen. Jag började jobba och minns hur min outfit alltid bestod av samma kläder fast i olika ordningar. Blev inneboende och började träffa otroligt många människor. Lite början på något nytt.
För två år sedan gjorde jag följande:
Flyttade
Jag var klar i Lycksele och tog mitt pick och pack och blev au pair utanför Mariestad. Det var häftigt och väldigt lärorikt. Jag lämnade sambo, vänner och familj men fick mer tid med min syster. Det är bland det modigaste jag har gjort, tycker jag själv.
Flyttade
Jag var klar i Lycksele och tog mitt pick och pack och blev au pair utanför Mariestad. Det var häftigt och väldigt lärorikt. Jag lämnade sambo, vänner och familj men fick mer tid med min syster. Det är bland det modigaste jag har gjort, tycker jag själv.
Gjorde slut
Efter tre år så var vi klara med varandra och jag var själv igen. Det kändes och har för det mesta känts riktigt bra. Även om jag blev lite förvirrad över vad mitt normala tillstånd var, tillsammans med någon eller inte? Nu har det gått två år (även om det känns som en vecka) och vi har lite kontakt, ibland, uppdaterar varandra om det mest väsentliga. Men i allt så känns det ändå bra, det är inget fel på att vara själv, så länge man inte är ensam. Man slipper tänka för två, planera efter någon annan och ha dåligt samvete för att man inte pallar med mänsklig kontakt varenda minut varenda dag. Jag kan göra precis vad jag vill och hur jag vill och behöver inte förklara mig för någon. Antingen så är det maximal frihet och något som man alltid borde eftersträva, eller så är jag helt sonika rädd för något annat än bara jag i mitt liv. Därom tvistar de lärda men so far so good, jag klarar mig själv och det känns förbannat skönt.
Något som på ett väldigt häftigt sätt blandar samman allt är musik, vad man lyssnade på då och hur man reagerar nu i efterhand. För ett år sedan lyssnade jag mycket på Coldplay och får, eftersom jag hade lite vardagsångest, nästan panik när jag hör det nu. Även fast de är hur bra som helst så kommer känslorna tillbaka som jag hade sist jag lyssnade på dem. När jag just kommit hit så lyssnade jag mycket på Volbeat och Dropkick Murphys. Om jag lyssnar på dem nu så får jag inte någon olustig känsla, utan snarare en väldigt sentimental och välbekant. När jag bodde utanför Mariestad så lyssnade jag mycket på SMK och det var, ja, har inte lyssnat på dem alls på sistonde.
Jag undrar just hur jag reagerar om ett år när jag hör August Burns Red, O'Death och Emil Jensen? Det är spännande. Och en sista tanke bara, hur kan ett helt år gå så fort? Innan jag vet ordet av det sitter jag säkert och skriver om vad som hände hösten 2009 och tänker tillbaka. Coolt var ordet.
Ta ta!
Kommentarer
Trackback
